Den tuffa resan..

Husbranden 2009

I november 2009 skedde det något som inte hade behövt hänt - vårat hus brann.
Jag låg hemma i feber och syrran hade just kommit hem från skolan.
Av en ren slump så hade jag valt att ligga och vila nere i vardagsrummet istället för att vila uppe på mitt rum, vilket jag tackar mig själv för idag!

Det var liksom som vilken dag som helst, Amanda satt vid datorn nere på kontoret och jag vilade i vardagsrummet, och plötsligt så hörde jag ett konstigt knastrande ljud. Jag reagerade inte så mycket på det då jag trodde att det var våran katt som klöste på soffans överdrag uppe i allrummet.
Men efter att ha hört det där ljudet en stund så ropade jag på Amanda och frågade vad hon höll på med, som svar tillbaka fick jag att hon inte gjorde nått mer än att sitta vid facebook inne på kontoret.
Jag reste mig upp från soffan och kände helt plötsligt en konstig doft, en doft av rök, och jag började snegla in mot köket för att se vart det kom ifrån, men jag hann inte se efter så länge innan jag reste mitt huvud mot taket och såg att det var tjock svart rök som yrde på övervåningen och ner för trappen.
Jag fick panik och började springa mot trappen samtidigt som jag skrek åt Amanda att det brann.
Vi sprang upp för trappen och såg den tjocka svarta röken svepa hela våran övervåning, och såg ett glödrött ljus komma ifrån mitt rum... det brann!

Vi insåg snabbt att vi skulle ut så vi tog våra mobiler och sprang ut.
Vi båda grät och visste inte vad vi skulle göra, vi hade total blackout.
Jag tog därefter initiativet att ringa 112, medans Amanda ringde mamma och pappa som för stunden hade varit på utvecklingssamtal åt mina brorsor och sedan åkt iväg för att handla i Gällö.

Efter ca 20min kom brandmännen, och jag och Amanda blev satta i en ambulans för att kolla om vi var okej.
Jag hade bara myskläder och tjocksockar på mig.. inte ens ett par skor.
Därefter fick vi åka upp till min morbror och bo där tills att vi hade hittat en ny bostad att bo i under tiden huset skulle fixas. Jag däremot bodde hos farmor och farfar och min underbara pojkvän under tiden.

Efter några månader lyckades vi få tag på ett boende (utan kommunens hjälp!) i en liten by på andra sidan sjön där vi bor. Ett enplanshus, där jag och brorsorna fick dela rum, mamma och pappa fick ett och Amanda ett... med andra ord ett väldigt litet hus till en familj på 6 personer.
Där bodde vi tills huset var klart i Juli 2010.

Lite bilder från branden









Mitt rum, före, under och efter branden







Ätstörningen

Efter branden råkade jag ut för att hamna i väldigt dumma tankebanor som vände upp och ned samt förändrade hela mitt liv, vilket ledde till att jag drabbades av Anorexi. 
För er som inte vet vad det är, så är det en psykisk sjukdom, en ätstörning, som gör att man får en konstig uppfattning av mat, motion och sin kropp vilket leder till att man blir undernärd. 

Jag drabbades av detta då jag började tänka på att jag skulle vara "nyttig och hälsosam", så jag slutade in princip helt att äta fett och socker och jag hade stenkoll på vad jag fick i mig och hur mycket. Under en dag kunde jag få i mig ca 500-900Kcal, och en vuxen människa ska i snitt ha i sig 2000Kcal/dag. Med andra ord så åt jag väldigt lite + att jag tränade. 

När jag vägde 42kg, ringde mamma BUP (barn och ungdomspsykiatrin) och jag blev ditkallad på möten. Jag fick prata med psykologer, dietister och ätstörningsteam.

Sommaren 2010 mådde jag som dåligast och var som sjukast, och vägde 37kg. Bestod av bara ben och hud. Trots det kunde jag inte se hur jag själv såg ut, jag såg bara en mullig/tjock person i spegeln. 

Idag har jag återhämtat mig tack vara min älskade Per och väger ca 46-48kg. Jag vet, det är inte så mycket, men för mig som varit insjuknad i Anorexi är det ett jättestort framsteg! Jag har vägt såhär mycket i ungefär 1.5år, så det är praktiskt taget min originalvikt nu. 

Däremot så är inte alla tankarna borta än, för sådant tar väldigt lång tid att arbeta bort. Endast de extrema tankarna man hade är borta och "vettet" har återfunnit sig. Det "vett" som säger att det är okej att äta fett och socker då kroppen behöver det i lagom mängd. 

Bilder på mig som sjukast

Här vägde jag ca 37kg.

 Före och efter-bilder. T.v är bild från 2009 och t.h bild från 2010.

Vänstra bilden var tagen innan branden och allt, i aug.2009 och då vägde jag ca 53kg.
Högra bilden var tagen på sommaren 2010, och då vägde jag ca 37-40kg.




Sedan jag blev "frisk" har mitt humör fortfarande svajat. Ena sekunden kan jag vara på ett superbra humör, andra sekunden kan jag börja gråta pga en pytteliten bagatell. Jag har ingen aning om vad det kan bero på eller vad som är orsaken bakom det. Jag har pratat med min barnmorska vid flera tillfällen och testat olika sorters p-piller utan att det gett något resultat jag önskat. Så jag antar att mitt humör är något jag får leva med och bearbeta med tiden.

En annan orsak till att jag kanske inte har mitt psyke på topp är att jag har förlorat alldeles för många nära på en kort tid, vilket verkligen sätter spår inom en. 
För ett 1,5 sedan hade jag aldrig någonsin förlorat en släkting/nära anhörig eller gått på en begravning, nu har jag gått på 5 begravningar, alla åt nära anhöriga. Sådant tar verkligen på ens krafter, både under deras bortgång men även såhär i efterhand. De försvinner aldrig från ens tankar då man saknar dem varje sekund.

Av allt det jag varit med om sedan 2009 är det många som inte behöver vara med om på en livstid, och det ska man i sådana fall vara mycket glad för, för det är inte en rolig resa att ta sig igenom och vägen är mycket lång att gå. 

4 kommentarer:

  1. Du har gjort det jättebra Emelie, du är stark!! Många kramar till dig :) <3

    SvaraRadera
  2. Tänk vad mycket du behövt gå igen redan. Döden är jobbig men tyvärr inget man kommer undan men jag hoppas verkligen att du ska vara stark nog att stå emot hjärnan om den börjar tänka i anorektiska banor. Du är fin vad än hjärnan säger. Kram på dig

    SvaraRadera
  3. <3 är så himla glad att du mår bättre nu emelie, Det var så hemskt att stå brevid och se ddig så otroligt smal och att inte kunna göra nått åt det <3

    SvaraRadera